När det gäller att hitta originella idéer för filmer saknas ofta krafterna som finns i Hollywood. Därav anledningen till att de vänder sig till andra källor för inspiration, oavsett om det är serietidningar, klassiska litteraturverk eller, som i sammanhanget för denna artikel, videospel.
Naturligtvis är det inget fel med att vända sig till något av dessa medier, förutsatt att slutresultatet är roligt och tillfredsställande att titta på. Men speciellt när det kommer till tv-spel är det vi får på skärmen ofta en besvikelse. Det finns undantag. Silent Hill, Prince of Persia och 2016 års Warcraft var bland de bättre videospelsfilmerna som har släppts, men de är överträffade av sådana som Super Mario Bros, Street Fighter, Doom och en mängd andra hemska videospelsfilmer anpassningar.
Under de kommande månaderna kommer fler videospelsfilmer att släppas. Tom Hollands Uncharted-film är på väg. Paul W. S Anderson tar Monster Hunter till bioduken. Och Dragon's Lair, Halo och till och med Mega Man är bara några av de andra videospelstitlarna som för närvarande planeras för en kommande filmsläpp.
Kommer de här titlarna att vara bra? Tiden får avgöra. Men om historien har lärt oss något bör vi vara skeptiska.
Här är anledningarna till att filmanpassningar av videospel sällan fungerar.
Videospelsfilmer är för långt borta från källmaterialet
När man anpassar ett videospel till en film, är det ingen mening med att kopiera källspelet not för not. Det är trots allt två olika medier. Det är dock ofta så att filmatiseringarna som har gjorts är för långt borta från vad de ursprungligen var.
Tänk på Resident Evil-serien. Spelen är för det mesta genuint skrämmande och hemska. Det första Resident Evil-spelet chillade med sin klaustrofobiska herrgårdsmiljö, och spelen som följde, samtidigt som de fick en bredare bakgrund för skräck som skulle spelas, bibehöll originalets skräck. Men vad gjorde Paul W. S. Anderson göra med spelen? Han förvandlade dem till fulländade actionfordon för sin fru, Milla Jovovich, och tog bort skräcken för hjältemoder och scener av CGI-kaos.
Tänk då på Assassin's Creed och Hitman. Spelen var ste alth-baserade, men när dessa titlar anpassades för skärmen ignorerades konceptet ste alth till förmån för action med stor budget. Och hur är det med Max Payne? Spelet var ett grovt kriminaldrama, men filmen från 2008 ersatte spelets noirish aspekter till förmån för action och övernaturlig skräck.
I exempel som dessa tog filmerna bort essensen av tv-spelen i fråga. Det är riktigt synd, eftersom det inte behövde vara så här. Vart och ett av dessa spel var redan i form av film, så det fanns helt klart utrymme för bättre filmatiseringar. Istället beslutade regissörerna att ta bort allt som gjorde spelen bra för något som knappt liknade dem. Det är denna brist på respekt för källmaterialet som upprör spelare över hela världen.
Videospelsfilmer saknar rätt filmskapande talang
Videospelsfilmer kan vara bra, men alltför ofta är människorna bakom dem kända för att göra dåliga filmer. Det mest kända exemplet är Uwe Boll (bilden ovan), som blev den mest hatade mannen i Hollywood för sina hemska videospelsanpassningar. Han knep rättigheterna till många populära speltitlar, inklusive Far Cry, Postal och In The Name Of The King, och gjorde dem till filmer som helt enkelt är hemska. Med hänvisning till vår sista punkt skilde de sig också mycket från videospelen de var baserade på.
Sedan är det Paul W. S. Anderson, mannen bakom de tidigare nämnda Resident Evil-filmerna. Han var också känd för att ha gjort en annan dålig videospelsanpassning, Mortal Kombat, så varför ge honom nycklarna till en annan franchise? Visserligen regisserade han den spända och skrämmande Event Horizon, så vi kan liksom förstå logiken. Men om Hollywood hade ett uns sunt förnuft borde de ha överlämnat Resident Evil-serien till någon annan efter den nedslående första utflykten.
Föreställ dig vad sådana som George A. Romero kunde ha gjort med Resident Evil. Den berömda skräckregissören stod en gång i kö för att regissera videospelsanpassningen, men det blev tyvärr aldrig av. Och föreställ dig vad Peter Jackson kunde ha gjort med fantasyspelet In The Name Of The King, eller vad Quentin Tarantino kunde ha gjort med det våldsamma och kontroversiella lockbetet Postal. Istället överlämnades nycklarna till regissörer som var dåligt rustade att hantera sådana anpassningar, och vi stod kvar med lustigt dåliga tv-spelsfilmer som var väldigt dåliga i kvalitet.
Hollywood verkar inte bry sig
Som alltför ofta är fallet i Hollywood, verkar pengar att tjäna i fokus bakom de filmer som slängs ut. Det verkar finnas antagandet att en film med en videospelstitel kommer att få enorma kassakvitton. Och oftare än inte är detta bevisat sant. 2001 års Lara Croft: Tomb Raider, till exempel, tjänade över 274 miljoner dollar på biljettkassan, trots bristen på gravplundrar som gjorde spelen så populära. Och 2016 års Resident Evil: The Final Chapter tjänade 314 miljoner dollar, trots att det var ännu ett dåligt inträde i franchisen.
Poängen är den här. Om folk fortsätter att betala pengar för att se dessa filmer kommer Hollywood fortfarande att tappa dem, oavsett kvalitet. Allmän publik kanske accepterar dem, men för spelare? Tyvärr är det ett fall av "game over", eftersom de ställs inför besvikelse gång på gång.
